Maddesresa

Mitt livs resa är nästan slut. Jag har en bestämd känsla av att resan kommer fortsätta, men på ett annat sätt. Kanske kommer jag tillbaka till Indien någon gång. Det här landet är verkligen något alldeles särskilt. Jag känner ett slags hatkärlek för det. Så mycket skit och så mycket fint. Maten till exempel, helt fantastiskt god för det mesta och riktigt märklig ibland. Vi har ätit mycket paneer, som blivit en ny favorit. Vi har ätit kyckling och get. Vi har ätit massor chapati och nan. Vi har ätit ris med potatis och papadam

Vi har ätit på snuskigt hål i väggen i Vellimalay (konstigt att ingen blev magsjuk då).

Vi har ätit på fina restauranger.

Vi har stått i smutsen bredvid vägen och ätit pizza.

Vi har köpt frukt från den lokala fruktaffären.

Vi har lagat mat tillsammans med personalen när vi hade cookingclass.

Det här landet och trafik är verkligen ett kapitel för sig. Först och främst är det vänstertrafik vilket är jättesvårt för min hjärna att vänja sig vid. Till exempel så kör de ju åt fel håll i rondellerna, första gången trodde jag vi skulle krocka. Sedan kör dom hur som helst. Känns inte dom det finns några trafikregler, iallafall inga som någon följer. De får åka två på mopederna, om föraren har hjälm. Det brukar vara minst tre på varje moped och ingen har hjälm. Små barn står mellan pappa, som kör och mamma som sitter lite avslappnat med båda benen på en sida av mopeden.

Att få vara här på Intact Special School och interagera med barn och personal har gett mig så mycket. Fast vi inte pratat samma språk kan vi förstå varandra ganska bra ändå.

Just nu har jag svårt att sätta ord på allt. Vi ska strax åka. Väskan är packad, den blev överfull. Kramats med så många och det står flera på kö. Jag älskar verkligen att kramas! Nu sitter jag här och kämpar med gråten i halsen och tårarna brännande bakom ögonlocken. Så sorgsen och samtidigt så glad.

Ska försöka sammanfatta hela resan när jag kommer hem. Tack Indien för den här gången, vi ses igen!

Det här inlägget kommer vara fyllt av känslor för min del. Det kommer säkert verka lite rörigt men jag ska göra mitt bästa för att det ska bli klart, som korvspad.

När jag började tänka på att göra den här resan fanns en liten tanke om att eventuellt kunna besöka barnhemmet som Andreas (min sambo) och hans lillasyster Linda är adopterade ifrån. Jag hade lite blandade känslor inför detta och det var inget som tog upp stora delar av mina tankar, men ändå. När jag kom hit berättade jag för Thomas (grundaren av INTACT och vår kontaktperson här) att min sambo är adopterad och visade den lilla bild av en adress, som jag fått skickad till mig av svärmor, ifall att. Då berättar han att han är född och uppvuxen i den staden och känner till området. Ett frö av hopp började gro i mig, tänk om jag skulle kunna komma dit och se huset som barnhemmet låg i?! Staden Chingleput ligger 5 timmars bilresa från Trichy. Man kan åka tåg också…

Dagarna gick och vår tid fylldes av allt annat så jag hade inte tänkt så mycket på detta tills Thomas berättade att han varit i kontakt med en vän som bor kvar i Chingleput. Vännen hade kollat upp saken och berättat att det låg ett hem för övergivna barn, en skola och en kyrka på den adressen. Thomas sa att om jag ville åka dit kunde jag få låna en man ur personalen och en bil för att ta mig dit. Fatta vilken underbar människa den här mannen är! Han hade inte behövt ta reda på om barnhemmet fanns kvar och verkligen inte låna ut bil och personal en hel dag för mina privata angelägenheter! Självklart bestämde jag mig direkt för att åka. Jag frågade mina kamrater om dom ville följa med, jag kände mig i ärlighetens namn lite rädd för att åka själv. Visste ju inte vad jag skulle hitta. De bestämde sig för att följa med! Så igår morse 6:30 åkte vi. Jag, Linnéa, Emelie och Jens fick skjuts av Barathi. Vi var lite trötta och spända på vad dagen skulle ge.

Efter fem timmar var vi framme. Här ligger numera ett boende för “mentally retarded children”, en skola och en kyrka. Stället drivs av Church of South India. Vi var väntade, det stod en pojke vid grinden. Han visade oss in i en av byggnaderna där väntade föreståndarinnan på oss. Jag presenterade oss och förklarade syftet med vårt besök. Hon berättade att hon “bara” arbetat här sedan 1991 så hon visste inget om de barn som blivit adopterade innan det. Med tanke på att Andreas och Linda kom till Sverige 1980 kunde hon inte hjälpa oss. Men hon ville ringa till en gammal man som jobbat på barnhemmet från 60-talet och fram till 2000-talet, han borde veta något. Efter en kort stund kom han!

En gammal man, barfota och blind på ena ögat. Vi pratade en stund, via tolk såklart, hans engelska var inte den bästa. Så frågade han om han fick visa oss runt lite. Det var flera olika byggnader de flesta väldigt slitna, så det var bra att han följde med runt och berättade.

Till slut kom vi fram till sista byggnaden, där hade varit boende för övergivna barn tidigare, nu var det hostel för flickorna som går på skolan bredvid. Vi blev inbjudna att titta och vi gick runt lite och fotade byggnaden.

Efter en stund kom de med stolar och bad oss sitta ner. Jag hade under vår vandring runt området kämpat med gråten i halsen, lite besviken över att inte hitta något närmare bevis på att vi var på rätt ställe. Jag kände att jag ville åka tillbaka till Trichy.

Personalen kommer med fotoalbum som vi planlöst börjar bläddra i. Det var bilder på en massa indiska barn, väldigt söta allihop! Plötsligt ser jag en bild av en flicka jag tycker att jag känner igen, jag tar loss fotot för att se om det står något datum på baksidan. Där står det Sujana (Lynda)!!!! Sujana är Lindas indiska namn!

Jag bläddrar frenetiskt för att se om där finns fler. Hittar ett på en pojke, på baksidan står det Nagamani (Andreas).

Tårarna rinner nerför mina kinder, jag stortjuter! JAG HAR HITTAT DEM!! Jag bläddrar vidare och hittar flera på dem.

Alla är kort som deras svenska föräldrar skickat till barnhemmet för att visa att de har det bra. Jag hittade inget från tiden innan de flyttade till Sverige men ändå! Tänk att jag satt på samma plats där lilla barnet Nagamani trampat omkring med sina små fötter. Jag befann mig på samma plats där han ätit, sovit, skrattat, gråtit och lekt för 40 år sedan. Tårarna rinner utför mina kinder nu när jag skriver detta. Så känslosamt! Jag är så tacksam över att jag gjorde den här resan och över att jag träffat de människor jag träffat här! Jag hoppas jag får möjlighet att göra en liknande resa i framtiden! Min känsla är att det kommer att bli så. Jag tror att ödet har hjälpt oss på vägen i det här. Jag har fått kontakter som kommer bli väldigt värdefulla på vår fortsatta resa.

Nu ska jag torka tårarna och prova att packa min resväska, frågan är om jag får plats med allt eller om jag får lämna kvar en del till nästa gång..

Här har det varit lov för eleverna. Det har firats Puja som är en högtid som hinduerna firar där de tar hand om sina verktyg och maskiner. Det ska städas och oljas och repareras och fixas. Då behöver en ledigt från skolan och arbetet i 4 dagar. Här på skolan har det varit väldigt tyst och lugnt. Bara ett fåtal elever kvar, de som inte har några familjer och de som bor för långt bort. Det har varit så mysigt att se hur de har lekt större delen av dagarna på skolgården där det finns gungor, lekstuga och en hel del sandleksaker. Allt skänkt från “Intacts vänner” i Sverige.

Vi har också varit lite lediga, hängt lite vid poolen, det vore ju kul att få lite färg på kroppen innan hemfärd 😉 Här får ni se en liten uppvisning av min simkunskap, jag kan alltså simma 😂

Annars har vi jobbat på våra fältstudier, det är riktigt klurigt att skriva en rapport när en aldrig gjort det tidigare. Teorier och analysmetoder blandas med diskussion och metod. Min hjärna är inte gjord för detta, särskilt inte när det är 30 grader varmt och med, inte bara ström som kommer och går utan också ett internet som sviker hela tiden. Det är verkligen tålamodsprövande!

Vi var också på återbesök på restaurangen på Hotel Ramyas som vi var på i början av vår vistelse. Då reparerades en byggnad mottemot, nu var den klar! Dessa bilder är tagna från rooftoprestaurangen, alltså på våning 5… Men fint blev det!

Vi fick också säga hejdå till Lina och Alice som skulle åka hem lite tidigare. Det var såklart jättetråkigt men en gnutta avunsjuka kändes också. Börjar längta hem riktigt ordentligt nu!

Vi har även shoppat en hel del. Köpt lite julklappar och andra gåvor. Det är så sjukt billigt att väskan kommer ha en grov övervikt när det är dags att checka in den på flygplatsen. Här en bild från “vår” lokala Nut&Choco. Massor med nötter, torkad frukt och choklad!😋

En dag när vi varit på shoppingtur hade den mycket trevliga kvinna som lagar mat och städar åt oss, storstädat våra rum. Då menar jag STORstädat. Hon hade gått igenom allt och vikt och lagt ihop och torkat och fixat. Hon hade ju ingen aning om hur jag tänk om vilka högar mina kläder låg i. Jag hade en mycket klurig och invecklad organisering av mina högar med kläder eftersom tvättmöjligheterna är begränsade. En hög med jättesmutsiga, en hög med lite smutsiga som gott kan användas några gånger till, en hög med nästan rena som jag sparar lite på och en hög (väldigt liten numera) med helt rena som jag tänkt använda de sista dagarna och vid hemfärden. Nu var allt prydligt ihopvikt i EN enda hög. Hon hade dessutom lagt ihop alla böcker, anteckningar och annat skrivmaterial som jag lagt ut för att ha koll på vilket som ska vara till vad, i en påse. Flaskor och påsar som jag sparat för att använda till soppåsar och vattenflaskor var slängda. Hon måste ha tyckt att jag var en riktig slarvmaja som hade sådan oordning på mina grejer. Hon är så hjälpsam och vill så väl men det blir så fel. Nåja, nu är det inte så många dagar kvar så hon behöver inte städa mitt rum innan vi åker.

De sista dagarna är fulltecknade. Vi ska medverka på ett möte för intressenter som bidrar till att Intact Special School finns och kan fortsätta finnas. Vi ska ha möte med en av lärarna från Högskolan Väst som är här för att knyta kontakter. Så ska vi ju fortsätta skriva på rapporterna. Tiden kommer gå snabbt som tusan!

Vilken rolig dag!

Vi hade fått höra att det skulle vara sportsday. Vi trodde att det skulle vara som en friidrottsdag men det visade sig att det var som ett mini-os och vi var hedersgäster.

Det tändes en fackla som några av de större trainee-eleverna sprang med för att tända elden.

Sedan visade några andra barn traditionella lekar.

De hade även yogauppvisning. Här på skolan har de yoga varje dag. Det är väldigt bra!

Några av flickorna visade en dans de tränat mycket på.

Akrobatik stod också på schemat.

Jag är så imponerad över alla barn som, trots att de har olika funktionshinder ändå tränar och utför dessa konststycken. Personalen är ju också helt makalöst duktiga som ordnar och fixar så mycket för och med barnen.

Glöm inte bort vår insamling! Swisha till 0768564001. Varje krona gör skillnad!

Som en del av er vet så befinner vi (Lina, Alice, Jens, Linnea, Emelie & Madeleine) oss på Intact Special School i södra Indien och gör fältstudier. Intact Special School är ett utav flera projekt som Intact jobbar med i dagsläget. Ni kan läsa mer om de olika projekten på http://www.intactindia.org . Vi har nu varit här i ett par veckor och kan bekräfta att detta är en organisation som är bra. Här görs skillnad varje dag! Intact är dock en organisation som finansieras och drivs genom donationer utav olika slag. Exempelvis genom Intacts vänner. Vi har nu tänkt att starta en insamling där pengarna kommer gå oavkortat till verksamheten. Med tanke på den indiska Rupeens värde gentemot den svenska kronan kan en liten summa i kronor göra en stor skillnad här.

För att ge lite perspektiv:
En månadslön för en lärare här ligger på ca 7000 – 10 000 Rupees. Det motsvarar ca 850 – 1200 kr.

Skulle ni vilja bidra till vår insamling för Intact så kan ni göra det via Swish med summa efter förmåga till Madeleines telefonnummer: 0768564001
Skriv gärna ”Intact” i meddelanderaden.

Insamlingen kommer att hållas öppen till och med fredagen den 26/10. Givetvis kommer vi att redovisa resultatet utav insamlingen när donationen är gjord!

Idag ska vi besöka två tempel här i Trichy. Det ena heter Srirangam och det andra Rockfort. Vi hade beställt en taxi som skulle skjutsa oss under dagen. Det skulle kosta 2400 rupees för 5 timmar alltså 300 kronor som vi delade på så det blev 50 kronor per person. Så himla billigt!

Vi började med att åka till Srirangam det är ett färgglatt hinduiskt vishnutempel med många torn. När vi blev avsläppta kom en guide och haffade oss. Han visade oss vart vi skulle ställa skorna och tog oss med upp på taket där vi hade bra utsikt över de olika byggnaderna. Där fanns en guldkupol som bara var för hinduer, vi andra fick inte komma in där. Vi gick runt och fick höra lite om historian och några berättelser från hinduismen.

Srirangamtemplet är ett gammalt tempel med anor från 1000-talet. Det har historiskt varit ett väldigt viktigt vishnutempel, Vishnu är en av de hinduiska gudarna. Templet förstördes av plundrare från Delhi i början av 1300-talet men byggdes upp igen i slutet av samma århundrade. Templet har 21 torn i varierande storlek och färg. Namnet kommer av sri som betyder vacker och rangam betyder ö, templet ligger som på en ö mellan de två floderna Kaveri river och Kollidam river. Det fanns en tempelelefant också, det gjorde ont i hjärtat att se den. Den var tränad att klappa folk på huvudet när de gav den pengar. Man fick inte ta bilder på den, vet inte om jag hade gjort det även om man fått. Det kändes så sorgligt att se den.

Det var väldigt intressant att lyssna på guiden som berättade mycket om inskriptionerna och figurerna på alla stenväggar och pelare. Det är ett stort tempel så det tog lång tid att gå igenom. Nu har ju inte jag en aning om det han berättade var sant, han kan ju ha hittat på sin egna historia och lurat i “de okunniga västerlänningarna”. Hursomhelst blev det en del fina kort!

Så drog vi vidare till nästa tempel som var Rockfort temple. Som fått sitt namn under det brittiska imperiet. Själva templet ligger på en uråldrig klippa (hur kan en klippa inte vara uråldrig undrar jag då?) Här kom det ingen guide utan vi fick klara oss själva. Nåja, vi var väl i ärlighetens namn mest intresserade av utsikten.. Det är nämligen 344 trappsteg upp till templet. Varmt och svettigt, men vilken utsikt över staden! Så färggrann Trichy är såhär ifrån ovan! Superfint!

När vi klättrat ner de 344 trappstegen igen tog vi vår taxi till en liten restaurang som heter Banana Leaf. Mycket gott och billigt.

Efter maten tog vi en kort promenad till ett shoppingcenter, meningen var att vi skulle gå på marknaden men det var så jäkla mycket folk att det var helt omöjligt. Så vi gick till Pothys istället. Ett medelstort, rätt lyxigt varuhus med fem våningar. Det var verkligen inte mindre folk här, så trångt att det nästan inte gick att ta sig fram. Värre än Ullared! Jag köpte en kjol iallafall. Att handla på sådana här affärer är ett kapitel i sig. Först lämnar man sina varor till någon ur personalen som lämnar varorna till en person bakom en disk som slår in priset och ger mig ett kvitto. Sedan tar person nr 1 varorna och lämnar dem till en annan person bakom en annan disk där de läggs i en påse och läggs på en hylla medans jag får gå till ytterligare en annan disk och lämna mitt kvitto och betala mina varor för att sedan visa mitt kvitto vid disken med hyllan för att hämta ut mina varor. Såå ineffektivt! När jag frågade varför de har det här systemet förklarade han att det förhindrar stölder… Tröttsamt skulle jag säga! Men foajén var tjusig!

Fyra dagar i bergen. Kalrayan Hills är en bergskedja i Tamil Nadu. Någonstans högt upp bland bergen ligger en by som heter Vellimalai där INTACT driver en Nursery And Primary School. En skola för barn mellan 4 och 10 år. Vi var väldigt förväntansfulla när vi satte oss i bilen, det ska visst ta 5 timmar att ta oss dit. När vi åkt ca en timma tog vi en avstickare till den gård som INTACT driver som skola för att lära ungdomar hur man sköter en farm.

Där var några bekantingar från Trichy, några av ungdomarna som bor på samma ställe som vi var där. De åker dit en gång i veckan för att hjälpa till. En rundvandring för att titta på ägorna och äta nyplockad Guava.

Sedan fortsatte vi vår färd. Efter ytterligare nån timma stannade vi för att äta lunch på en “vägkrog”.

Vi åt Tali som är en slags tapas, eller avsmakningsmeny, typ. Mycket gott var det iallafall, och starkt. Efter ytterligare en bra stund var vi framme vid bergskedjans fot och vi började vår klättring uppåt. Det var något av det värsta jag varit med om! Serpentinväg där man mötte sig själv i kurvorna och som var smal som en cykelbana där vi mötte både bussar och lastbilar. Jag fick verkligen träna på impulskontroll! Hade jag vetat vart vi skulle hade klivit av och gått. Det fanns apor längs vägen och de fick vi iallafall stanna och hälsa på! Kul!

Ca fem timmar från resans start var vi framme vid detta magiska ställe. Själva byn var inte så mycket att hänga i julgranen, men utsikten..! Och luften! Så himla skönt att andas!

Lite svalare också än nere i Trichy, här är det bara ca 25-28 grader. Vi installerade oss på våra rum, den byggnaden är bara två år gammal. Första kvällen tog vi en promenad till en flod ca 20 minuter bort. Det var skönt att röra lite på sig! Men vi var på vår vakt eftersom vi hört att det fanns kobror i området.. Som tur var såg vi inte skymten en endaste liten orm!

Dag två började med frukost med fantastisk utsikt och sedan rundtur på skolan. Varje skoldag börjar med samling på skolgården. Barnen står i raka rader nästan i givakt och svarar i kör när rektorn frågar något. Det sjungs bön och nationalsång innan skoldagen börjar.

En gång i månaden lastas skolbussen med mediciner, div. pryttlar, en läkare, skolsköterskan och några andra hjälpare för att åka längre in i bergen för att ha medicalcamp i någon avlägsen by. Det här fick vi äran att följa med på. Om jag tyckte att färden upp till Vellimalai var jobbig så var den här 45 minutersturen 100 gånger värre.

Vägen var inte bredare än en trottoar, mängder med gropar och vattenfyllda hålor gjorde resan nästan outhärdligt skumpig. Riktigt läskigt! Men vi hade en duktig chaufför så vi kom fram helskinnade. Alla grejer plockades fram och folket började strömma till. Först fick man ställa sig i en kö till en man som skrev upp namn, ålder och vikt på en lapp som man fick ta med sig till nästa kö som ledde till doktorn. Han pratade en liten stund och gjorde de nödvändigaste undersökningarna, skrev ner på lappen vilka mediciner patienten behövde sedan fick man ställa sig i sista kön till medicinbordet. Där fanns vi och räknade tabletter. 10 multivitaminer, 6 paracetamol. 15 calcium till exempel. Det gick verkligen på löpande band och efter ett par timmar var kön slut. Det var riktigt kul att se detta och att kunna vara till lite hjälp.

Hemfärden var lika skumpig och lika läskig men då var jag så trött att jag inte orkade reagera.

På kvällen skulle vi gå på restaurang, undrar hur det ska gå till? Vi hade med oss tre gentlemän som visade vart vi skulle och hur vi skulle göra. Ett “snabbmatshak” några hundra meter från skolan där vi blev serverade maten på bananblad och fick äta med händerna. Maten lagades över öppen eld utanför restaurangen. Det var en väldigt annorlunda upplevelse och jag förväntade mig att magsjukan skulle slå till men jag klarade mig! Ska köpa en lott när jag kommer hem!

På kvällen den sista dagen kom några stamkvinnor och dansade för oss. Det var också en annorlunda upplevelse.

Lördag morgon var det dags att packa och ge oss av hemåt. Nu kändes resan lugn och fin även om det var väldigt trångt på sina platser. Allt som allt gick resan utan missöden och vi kom tillbaka till Trichy vid tretiden. Då hade värmen slagit till och det var 38 grader. En kall dusch skulle sitta fint men det fanns bara varmvatten… Riktigt hett vatten. Det finns en vattencistern på taket som värms upp av solen och när det är 40 grader varmt blir vattnet ännu varmare. Det finns bara en vattenledningen så man får vara glad för det vattnet man får. Det var även skönt att få tvätta lite svettiga kläder. När jag hängde dem på taket torkade de på nolltid.

Idag skulle vi besöka ett slumområde här i Trichy. Vi fick instruktioner om att absolut inte ge några pengar till någon även om de bad om det. Tre ur personalen här på skolan följde med oss. Det var med mycket blandade känslor vi begav oss dit. Det kändes som att vi skulle turista i deras elände. Jag väntade mig att se apatiska människor i plåtskjul. Smutsigt och skräpigt.

När vi kom fram var det en grupp nervösa studenter som följde våra “guider” som en skock lydiga får. “Håll hårt i era väskor, många ficktjuvar här” Svälj! 😰 Vi började vår vandring, nästan ingenting blev som jag förväntat mig, förutom smuts och skräp (det är ju Indien).

Glada människor som ropade och ville ta selfies med oss. De ville visa upp sina barn och att vi skulle bli fotade tillsammans med dem. En gubbe satt och rullade cigarrer som han skulle sälja. Känslan blev en helt annan än jag trodde. Det var fruktansvärt fattigt och dåliga hus med gemensamma håligolvettoaletter. Det var tur för oss att många var på sina arbeten eftersom vi kom mitt på dagen. Annars hade det säkert varit en helt annan känsla och större risker för oss. Ingen blev bestulen på något. Så skönt!

När kvällen närmade sig var vi inbjudna att följa med några av skolans elever när de skulle uppträda med en teater som de övat in. Teatern skulle äga rum vid ett annat slumområde. Detta är ett led i att normalisera och integrera funktionshindrade i samhället. Det var mycket folk som kom för att titta. I ärlighetens namn var nog vi en attraktion också. Många som hälsade och frågade efter våra namn och vart vi kom ifrån. Så vackra människor! 😍

Imorgon ska vi åka till bergen för några dagars vistelse där. Antar att det inte kommer finnas så mycket internet i buschen isåfall blir det inga uppdateringar av bloggen förrän vi kommer tillbaka till civilisationen.

Puss o kram! ❤

Kära värld! Idag bad jag till högre makter om att få komma fram helskinnad.

Vi var bjudna till ett college för att interagera med socialarbetarstudenter där. Vi tänkte att det skulle bli trevligt att sitta och snacka lite socialt arbete och vilka skillnaderna är mellan Indien och Sverige.

Vi skulle bli upphämtade kl 14 av en man som skulle köra oss genom stan. Normalt sett brukar vi åka med Thomas som är föreståndaren här på Intact. Han kör lugnt och sansat även om trafiken är crazy håller han sig lugn. Men idag var det en tyngre fot på gaspedalen kan man säga. Jag försökte filma lite men kände att jag behövde hålla mig i så det blev inte så bra filmer.

Trafiken här i Trichy är säkert inte speciellt livlig, men med svenska mått är den verkligen speciell. Vi blev omkörda av en knökfull buss med folk hängande utanför i klasar. Chauffören försäkrade oss att det bara är stadsbussarna som är så överfulla. Landsvägsbussarna har inte folk hängande utanför.. Jag frågade vad som händer om någon tappar taget? “Då gör de inget mer” var hans svar… Det känns ju tryggt att veta, tänker jag ironiskt!

Idag hade vi en ledig dag. Förmiddagen ägnades åt att plugga lite. Min dator började dumma sig så jag trodde jag skulle få lämna in den. Har inte kollat ikväll hur den mår så det blir morgondagens problem.

Efter lunch åkte vi in till centrala Trichy för att shoppa lite och för att gå på restaurang. Det var väldigt varmt men trevligt. Det är så sjukt billigt här.

Middagen som bestod av buffé med en stor Kingfisher kostade 89 svenska kronor. Väldigt trevlig rooftoprestaurang på fina Hotell Ramyas. På byggnaden mitt emot var ardetet fortfarande igång, 6 våningar upp. Undrar vad facket skulle sagt?

Denna trafik alltså, helt galet. För det första är det vänstertrafik för det andra tutas det hela tiden. Har fått lära mig att tutandet är mer en uppmärksamhetsgrej typ “Här kommer jag” alla kör hur dom vill men på nåt sätt är det ändå lugnt, vi har inte sett några olyckor än.