Sorgdag!

En vecka, en vecka av sorg.

Förra fredan fick vi ta det jobbiga beslutet att avliva en av våra hundar. Såå jobbigt! Det är det enda anledningen till varför jag inte vill ha djur egentligen.

Vår Gizzmo har funnits i familjen i nästan 8 år, han var 5 när jag hämtade honom. Världens mysigaste och hungrigaste hund.

Han åt allt han kom över. Som den gången när vi skulle vara borta över helgen och Edvin och Amanda skulle vara hundvakt. Jag hade handlat ingredienser till varm smörgåstårta som Edvin bett om. Hönökakorna låg längst in på bänken! När vi checkat in på hotellet ringde Edvin och undrade om jag hade handlat eller om de skulle göra detta själva? Jag informerade om att brödet låg på bänken i köket. Edvin klargjorde att det fanns inget bröd där! Efter en stunds förklarande och suckande från en otålig mamma såg Edvin en trasig påse på köksgolvet. Lilla Gizzmo hade på något sätt tagit sig upp på bänken och käkat upp hela påsens innehåll. Han behövde ingen kvällsmat den kvällen…

Eller som när Andreas pappa skulle vara hundvakt och Gizzmo käkade upp ett kilo smör som Bosse lagt på bänken. Inte svårt att förstå att han bajsade på sig och kräktes hela kvällen sedan…

Hans favoritsysselsättning när han var ute i trädgården var att gå in under huset och leta kattbajs, Smaskens… Vi fick verkligen ha koll på honom!

Inventera papperskorgar var också roligt tyckte Gizzmo. Alva hade vid ett tillfälle slängt pappret till en chokladkaka som hon ätit i papperskorgen i hennes rum. Gott sa Gizzmo och Alva fick panik eftersom det fanns lite chokladkladd kvar på pappret, hon trodde han skulle dö eftersom choklad kan vara farligt för hundar. Jag googlade och hittade information om att mjölkchoklad i små mängder inte innebär någon akut livsfara, så vi hade honom under uppsikt de närmsta timmarna och han visade inga tecken på att må dåligt. Tvärt om, han gillade uppmärksamheten!

Gizzmo var så lätt att tycka om! Även de som var hundrädda brukade kunna tolerera honom. Lugn och pålitlig. Till och med ganska små barn (självklart tillsammans med vuxen) kunde gå på promenad med honom eftersom han aldrig drog eller sprang i förväg.

Så fin och snäll. Den vänligaste hund jag träffat! Älskade att gosa. Satte man sig i soffan och la en filt över benen kom han alltid och la sig nära.

Men nu är han alltså borta. Han var relativt gammal, 12 år. Veterinären sa att hans krämpor berodde på ålderdom. Eventuellt kunde det gå att medicinera ett tag men med tanke på att mediciner kan slå ut magen kändes det snällare att låta honom sluta sitt liv utan att behöva ha ont! Tårarna rann och snyftningarna visste inga gränser. Det gör så ont att behöva ta detta beslut. Nu lever han kvar i våra minnen. Hundhimlen har fått en ny ängel!

Alltid saknad, aldrig glömd! ❤