Indien 2018

Mitt livs resa är nästan slut. Jag har en bestämd känsla av att resan kommer fortsätta, men på ett annat sätt. Kanske kommer jag tillbaka till Indien någon gång. Det här landet är verkligen något alldeles särskilt. Jag känner ett slags hatkärlek för det. Så mycket skit och så mycket fint. Maten till exempel, helt fantastiskt god för det mesta och riktigt märklig ibland. Vi har ätit mycket paneer, som blivit en ny favorit. Vi har ätit kyckling och get. Vi har ätit massor chapati och nan. Vi har ätit ris med potatis och papadam

Vi har ätit på snuskigt hål i väggen i Vellimalay (konstigt att ingen blev magsjuk då).

Vi har ätit på fina restauranger.

Vi har stått i smutsen bredvid vägen och ätit pizza.

Vi har köpt frukt från den lokala fruktaffären.

Vi har lagat mat tillsammans med personalen när vi hade cookingclass.

Det här landet och trafik är verkligen ett kapitel för sig. Först och främst är det vänstertrafik vilket är jättesvårt för min hjärna att vänja sig vid. Till exempel så kör de ju åt fel håll i rondellerna, första gången trodde jag vi skulle krocka. Sedan kör dom hur som helst. Känns inte dom det finns några trafikregler, iallafall inga som någon följer. De får åka två på mopederna, om föraren har hjälm. Det brukar vara minst tre på varje moped och ingen har hjälm. Små barn står mellan pappa, som kör och mamma som sitter lite avslappnat med båda benen på en sida av mopeden.

Att få vara här på Intact Special School och interagera med barn och personal har gett mig så mycket. Fast vi inte pratat samma språk kan vi förstå varandra ganska bra ändå.

Just nu har jag svårt att sätta ord på allt. Vi ska strax åka. Väskan är packad, den blev överfull. Kramats med så många och det står flera på kö. Jag älskar verkligen att kramas! Nu sitter jag här och kämpar med gråten i halsen och tårarna brännande bakom ögonlocken. Så sorgsen och samtidigt så glad.