Barnhemmet!

Det här inlägget kommer vara fyllt av känslor för min del. Det kommer säkert verka lite rörigt men jag ska göra mitt bästa för att det ska bli klart, som korvspad.

När jag började tänka på att göra den här resan fanns en liten tanke om att eventuellt kunna besöka barnhemmet som Andreas (min sambo) och hans lillasyster Linda är adopterade ifrån. Jag hade lite blandade känslor inför detta och det var inget som tog upp stora delar av mina tankar, men ändå. När jag kom hit berättade jag för Thomas (grundaren av INTACT och vår kontaktperson här) att min sambo är adopterad och visade den lilla bild av en adress, som jag fått skickad till mig av svärmor, ifall att. Då berättar han att han är född och uppvuxen i den staden och känner till området. Ett frö av hopp började gro i mig, tänk om jag skulle kunna komma dit och se huset som barnhemmet låg i?! Staden Chingleput ligger 5 timmars bilresa från Trichy. Man kan åka tåg också…

Dagarna gick och vår tid fylldes av allt annat så jag hade inte tänkt så mycket på detta tills Thomas berättade att han varit i kontakt med en vän som bor kvar i Chingleput. Vännen hade kollat upp saken och berättat att det låg ett hem för övergivna barn, en skola och en kyrka på den adressen. Thomas sa att om jag ville åka dit kunde jag få låna en man ur personalen och en bil för att ta mig dit. Fatta vilken underbar människa den här mannen är! Han hade inte behövt ta reda på om barnhemmet fanns kvar och verkligen inte låna ut bil och personal en hel dag för mina privata angelägenheter! Självklart bestämde jag mig direkt för att åka. Jag frågade mina kamrater om dom ville följa med, jag kände mig i ärlighetens namn lite rädd för att åka själv. Visste ju inte vad jag skulle hitta. De bestämde sig för att följa med! Så igår morse 6:30 åkte vi. Jag, Linnéa, Emelie och Jens fick skjuts av Barathi. Vi var lite trötta och spända på vad dagen skulle ge.

Efter fem timmar var vi framme. Här ligger numera ett boende för “mentally retarded children”, en skola och en kyrka. Stället drivs av Church of South India. Vi var väntade, det stod en pojke vid grinden. Han visade oss in i en av byggnaderna där väntade föreståndarinnan på oss. Jag presenterade oss och förklarade syftet med vårt besök. Hon berättade att hon “bara” arbetat här sedan 1991 så hon visste inget om de barn som blivit adopterade innan det. Med tanke på att Andreas och Linda kom till Sverige 1980 kunde hon inte hjälpa oss. Men hon ville ringa till en gammal man som jobbat på barnhemmet från 60-talet och fram till 2000-talet, han borde veta något. Efter en kort stund kom han!

En gammal man, barfota och blind på ena ögat. Vi pratade en stund, via tolk såklart, hans engelska var inte den bästa. Så frågade han om han fick visa oss runt lite. Det var flera olika byggnader de flesta väldigt slitna, så det var bra att han följde med runt och berättade.

Till slut kom vi fram till sista byggnaden, där hade varit boende för övergivna barn tidigare, nu var det hostel för flickorna som går på skolan bredvid. Vi blev inbjudna att titta och vi gick runt lite och fotade byggnaden.

Efter en stund kom de med stolar och bad oss sitta ner. Jag hade under vår vandring runt området kämpat med gråten i halsen, lite besviken över att inte hitta något närmare bevis på att vi var på rätt ställe. Jag kände att jag ville åka tillbaka till Trichy.

Personalen kommer med fotoalbum som vi planlöst börjar bläddra i. Det var bilder på en massa indiska barn, väldigt söta allihop! Plötsligt ser jag en bild av en flicka jag tycker att jag känner igen, jag tar loss fotot för att se om det står något datum på baksidan. Där står det Sujana (Lynda)!!!! Sujana är Lindas indiska namn!

Jag bläddrar frenetiskt för att se om där finns fler. Hittar ett på en pojke, på baksidan står det Nagamani (Andreas).

Tårarna rinner nerför mina kinder, jag stortjuter! JAG HAR HITTAT DEM!! Jag bläddrar vidare och hittar flera på dem.

Alla är kort som deras svenska föräldrar skickat till barnhemmet för att visa att de har det bra. Jag hittade inget från tiden innan de flyttade till Sverige men ändå! Tänk att jag satt på samma plats där lilla barnet Nagamani trampat omkring med sina små fötter. Jag befann mig på samma plats där han ätit, sovit, skrattat, gråtit och lekt för 40 år sedan. Tårarna rinner utför mina kinder nu när jag skriver detta. Så känslosamt! Jag är så tacksam över att jag gjorde den här resan och över att jag träffat de människor jag träffat här! Jag hoppas jag får möjlighet att göra en liknande resa i framtiden! Min känsla är att det kommer att bli så. Jag tror att ödet har hjälpt oss på vägen i det här. Jag har fått kontakter som kommer bli väldigt värdefulla på vår fortsatta resa.

Nu ska jag torka tårarna och prova att packa min resväska, frågan är om jag får plats med allt eller om jag får lämna kvar en del till nästa gång..