Vellimalai

Fyra dagar i bergen. Kalrayan Hills är en bergskedja i Tamil Nadu. Någonstans högt upp bland bergen ligger en by som heter Vellimalai där INTACT driver en Nursery And Primary School. En skola för barn mellan 4 och 10 år. Vi var väldigt förväntansfulla när vi satte oss i bilen, det ska visst ta 5 timmar att ta oss dit. När vi åkt ca en timma tog vi en avstickare till den gård som INTACT driver som skola för att lära ungdomar hur man sköter en farm.

Där var några bekantingar från Trichy, några av ungdomarna som bor på samma ställe som vi var där. De åker dit en gång i veckan för att hjälpa till. En rundvandring för att titta på ägorna och äta nyplockad Guava.

Sedan fortsatte vi vår färd. Efter ytterligare nån timma stannade vi för att äta lunch på en “vägkrog”.

Vi åt Tali som är en slags tapas, eller avsmakningsmeny, typ. Mycket gott var det iallafall, och starkt. Efter ytterligare en bra stund var vi framme vid bergskedjans fot och vi började vår klättring uppåt. Det var något av det värsta jag varit med om! Serpentinväg där man mötte sig själv i kurvorna och som var smal som en cykelbana där vi mötte både bussar och lastbilar. Jag fick verkligen träna på impulskontroll! Hade jag vetat vart vi skulle hade klivit av och gått. Det fanns apor längs vägen och de fick vi iallafall stanna och hälsa på! Kul!

Ca fem timmar från resans start var vi framme vid detta magiska ställe. Själva byn var inte så mycket att hänga i julgranen, men utsikten..! Och luften! Så himla skönt att andas!

Lite svalare också än nere i Trichy, här är det bara ca 25-28 grader. Vi installerade oss på våra rum, den byggnaden är bara två år gammal. Första kvällen tog vi en promenad till en flod ca 20 minuter bort. Det var skönt att röra lite på sig! Men vi var på vår vakt eftersom vi hört att det fanns kobror i området.. Som tur var såg vi inte skymten en endaste liten orm!

Dag två började med frukost med fantastisk utsikt och sedan rundtur på skolan. Varje skoldag börjar med samling på skolgården. Barnen står i raka rader nästan i givakt och svarar i kör när rektorn frågar något. Det sjungs bön och nationalsång innan skoldagen börjar.

En gång i månaden lastas skolbussen med mediciner, div. pryttlar, en läkare, skolsköterskan och några andra hjälpare för att åka längre in i bergen för att ha medicalcamp i någon avlägsen by. Det här fick vi äran att följa med på. Om jag tyckte att färden upp till Vellimalai var jobbig så var den här 45 minutersturen 100 gånger värre.

Vägen var inte bredare än en trottoar, mängder med gropar och vattenfyllda hålor gjorde resan nästan outhärdligt skumpig. Riktigt läskigt! Men vi hade en duktig chaufför så vi kom fram helskinnade. Alla grejer plockades fram och folket började strömma till. Först fick man ställa sig i en kö till en man som skrev upp namn, ålder och vikt på en lapp som man fick ta med sig till nästa kö som ledde till doktorn. Han pratade en liten stund och gjorde de nödvändigaste undersökningarna, skrev ner på lappen vilka mediciner patienten behövde sedan fick man ställa sig i sista kön till medicinbordet. Där fanns vi och räknade tabletter. 10 multivitaminer, 6 paracetamol. 15 calcium till exempel. Det gick verkligen på löpande band och efter ett par timmar var kön slut. Det var riktigt kul att se detta och att kunna vara till lite hjälp.

Hemfärden var lika skumpig och lika läskig men då var jag så trött att jag inte orkade reagera.

På kvällen skulle vi gå på restaurang, undrar hur det ska gå till? Vi hade med oss tre gentlemän som visade vart vi skulle och hur vi skulle göra. Ett “snabbmatshak” några hundra meter från skolan där vi blev serverade maten på bananblad och fick äta med händerna. Maten lagades över öppen eld utanför restaurangen. Det var en väldigt annorlunda upplevelse och jag förväntade mig att magsjukan skulle slå till men jag klarade mig! Ska köpa en lott när jag kommer hem!

På kvällen den sista dagen kom några stamkvinnor och dansade för oss. Det var också en annorlunda upplevelse.

Lördag morgon var det dags att packa och ge oss av hemåt. Nu kändes resan lugn och fin även om det var väldigt trångt på sina platser. Allt som allt gick resan utan missöden och vi kom tillbaka till Trichy vid tretiden. Då hade värmen slagit till och det var 38 grader. En kall dusch skulle sitta fint men det fanns bara varmvatten… Riktigt hett vatten. Det finns en vattencistern på taket som värms upp av solen och när det är 40 grader varmt blir vattnet ännu varmare. Det finns bara en vattenledningen så man får vara glad för det vattnet man får. Det var även skönt att få tvätta lite svettiga kläder. När jag hängde dem på taket torkade de på nolltid.